Jag läser i DN, samma fenomen som jag pratade om i radio förra året. Att vi mår sämre på våra arbetsplatser. Igen. Generellt sett. Undersökningen pekar på tydliga tendenser och vi känner oss tydligen mer och mer omotiverade.
Det väcker tankar hos mig.
Först och främst har jag förmånen att få arbeta med företag som satsar på sin ledarutveckling, med coachande och utvecklande samtal. Som har handledning för sina chefer och som på riktigt arbetar med människan OCH affären. De här företagen investerar rejält med pengar på utbildning i kommunikation för ledare, de låter sina chefer gå på chefskurser (som är bra) och de arbetar kanske framför allt med HR-utveckling med utgångspunkt från affären och verksamheten. De vet värdet på sina anställda och de de vet priset av att inte tänka långsiktigt.
I min värld pekar artikeln på en bristande kompetens. Att det fortfarande finns företag som envisas med att bara tänka ekonomi i termerna balans och resultat, istället för att inse att ordet ”balans” mest handlar om människan. Personal i balans; skapar resultat. Det är mitt sätt att se på balansresultat.
Att arbeta fokuserat med utveckling av medarbetare och chefer går att göra tydligt, mätbart, konkret. Det är bara att titta på omsättning och ekonomiskt utfall. Hur ser Balans- och resultatredovisningen ut hos er? Är den enbart ekonomisk, eller ryms människan i den också?
En annan aspekt som jag reflekterar över är min gamla käpphäst; vår tids rädsla för tydlighet. Rädslan för att göra fel, rädslan för att bli av med jobbet, rädslan för att inte nå målen, tveksamheten kring vad ledningen egentligen menar, osäkerheten kring den egna rollbeskrivningen. Otydlighetens konsekvenser. Och den uppstår när chefer inte vågar vara just chefer. Att stå upp för det egna ledarskapet. Det är en bristvara i det svenska ledarskapet i dag. Det är chefens ansvar att göra det.
Att ta ansvar för det egna ledarskapet, stå för den man är i sin roll och utgå från individernas olika behov och jobba tillsammans. Det skapar tydlighet. Att vara chef när man behöver vara chef. det vill säga, även när det är tufft och utmanande. Lätt att säga, något annat att göra. Men jag är ganska säker på att om du själv tänker tillbaka på de chefer du själv haft, som motiverat dig och som gett dig de utmaningar just du behövde och som såg dig; de är bra chefer.
Att vi mår sämre på våra arbetsplatser idag är en kompetensbrist. Att förstå hur man motiverar är chefskompetens.
Alltså. kompetenta företag arbetar med att utveckla och motivera sin personal. Så enkelt är det. Och de mäter det. Vad skillnaderna är som skapar resultat.